J0GU

Min tjocka goprins Måns och jag



Å älskade lilla Cherrie, nä jag får se detta som en del i min ödmjuk och känslighetsträning

Fortsätt bara....



Å vad vi sliter min man och jag, fy f allt var inte bättre förr ;)



Jag och Månstro på magasinet



Måns har alltid varit så snäll, han var särskilt snäll när han var liten
"Mi rädd Dåns"
Varför då?



Måns, farfar bakom Max och lilla Tillitu



Mackans första

Måns får låna en tutte mot att han visar Tillitu hur en pojke kissar
fair deal!


 
Månsen



Lille Villeman har nu kommit in i våra liv



Dop för Villeman som....äter....nähä!

Det här måste jag fortsätta med nån dag, va väldigt skojsigt!

Jag rotade fram lite gamla bilder i datorn, har nog följt med av bara farten från Monkas tid





Max och Måns med farfar



Månsunen




Kusin Tindra



Max med kusin Tindra



Jag gifter mig med min man

Å det här va skojsigt.....jag hittar mer kula bilder...



Jäkla sötungar. Måns och Tindra

Maxgodingen

Det absolut töntigaste och mest irriterande jag vet det är när jag ser en jägare och hör musik.
Alltså för att klargöra det hela, det finns två typer av jägare, ett: de som man kan se på, prata med och lyssna på utan att höra musik och två: de man inte kan se på, inte prata med och inte lyssna på utan att höra musik.
Det hela började för ca: 6 år sedan, det var då jag hörde musiken första gången. De kom i tre jeepar, vägen var torr och dammet bildade tjocka moln, jeeparna lättade något när de körde över backkrönet, våren var här men fåglarna tystnade, och jag hörde den, musiken.
De girade in bilarna, på tvären, bildandes något slags mönster av organiserad oordning med en tydlighet av Viktigt Uppdrag. De var många, knivarna var stora, bössorna tunga och struparna torra, de släckte sin törst med vatten från femlitersdunkar, vattnet strilade ned på håriga bröst under uppknäppta skjortor, hundarna trampade otåligt i burarna - musiken dovt i mina öron, blickarna var allvarliga och budskapet löd - kvinna, ta barnen och bege dig långt härifrån, detta kan komma att gå vilt till!
Vi hade en förmodad grävling under golvet i vår ladugård!
Okej, låt mig säga följande, jag äter kött, jag gillar kött, jag är alltid med och slaktar, jag tycker det är rätt kul, jag gillar gemenskapen och jag tycker att "köttbiten" av det hela är rätt intressant, jag lär mig gärna, jag brukar vara med på älgjakten, deltar aktivt i hela processen med djuren hemma på gården. Min farfar var skogvaktare och jakten var en del av hans yrke, jag minns en gång särskilt när vi lade upp en hel älg på hans köksbord som skulla göras iordning. Vi köpte alltid hel gris, kalkon direkt från gård och farfar kuskade runt med mig på diverse konstiga ställen, jag ser jakten som en helt naturlig del av mitt liv, jag är uppväxt med den, ingift i den och den är en del av min vardag.
Men så ibland kommer den där musiken, jag har så svårt för musiken, hela jag förvandlas från överseende "jag bryr mig inte, var som du vill" Johanna till super sura silver Sara eller nåt. Jag känner helt plötsligt hur jag morrar när jag pratar, fräser och bubblar. Jag blir en spydig och okontrollerad idiot med vass tunga och slagfärdiga budord.
Nej jag är ledsen, men Johanna gillar inte jägare som får henne att höra musik.