J0GU

Jag har ju alltid sett mig själv som en lagom empatisk person med förhållandevis små bekymmer, lite problem och som en rätt enkel människa utan större svårigheter i livet. Nu kan det ju visa sig att man kanske inte alls är den man tror och det kan ju både förvåna och skrämma en. Jag är inte alls en särskilt snäll människa har det visat sig, jag har en del svårigheter som kanske kan te sig jävligt besvärliga för andra människor, jag har en utmärkt förmåga att skapa problem och jag är inte det minsta enkel, och till min stora förskräckelse har jag upptäckt: jag är definitivt inte ödmjuk. Till min egen stora fördel (diskuterbart)  har jag dock märkt att det inte stör mig alls, faktum är att jag knappt lagt märke till det själv (förrän nu då).
Problemet, eller ett av problemen som då kanske följer med denna brist på ödmjukhet, eller snarare upptäckten av den är ju att jag funderar på när detta hände egentligen? För jag kan ju inte alltid ha varit sådan, eller faktiskt är jag helt säker på att så inte är fallet. Man kan liksom inte gå omkring hela livet utan att vara det minsta ödmjuk för då hamnar man förr eller senare under luppen hos tant eller farbror diagnos och får definitivt det senare.
En möjlig orsak till problemet kan vara smitta, alltså att man smittats av en annan icke ödmjuk människa, ytterligare ett problem som ju faktiskt ter sig tämligen stort om så är fallet är ju att fler då kanske löper risk att smittas och det vore ju väldigt illa för då skulle vi ju snart ha en värld med avsaknad av ödmjukhet, kan ju en idiot räkna ut vad följderna av detta skulle bli. För trots allt är det ju inte för inte som man har uppfunnit uttrycket härmapa, människan föds till en sådan, barn lär sig tala, äta, gå....(röka) o.s.v genom förmågan att observera och just härma (ja och med en del andra inbyggda funktioner kanske). Alltså man kan genom att iaktta människor i sin omgivning förstå och uppfatta vad som anses vara ett "normalt" beteende, man kan alltså härma och på så sätt anses som en "normal" individ i samhället. Ja till en viss gräns självklart, man kan ju ha en sådan avsaknad av vissa funktioner att man inte har den förmågan att härma ändå men nu är väl kanske inte det problemet just i fallet Johanna. Men om vi nu leker med tanken att det föreligger en viss smittorisk måste ju riskerna ses över och möjligheterna att förebygga en masspridning som kan orsaka en "oödmjukhetsepidemi". Nä...jag kanske inte tror att man smittas över en kopp kaffe eller genom att sitta bredvid någon på bio, ta i hand när man hälsar eller att man öppnar ett kuvert som någon oödmjuk människa slickat på. Men jag har iallafall bestämt mig för att "ta tjuren vid hornen" och gå vidare med detta "ödmjukhetsproblem", kanske skulle jag doktorera i ämnet om det inte vore för svårigheterna jag troligtvis skulle stöta på under faktainsamling o.s.v med tanke på min brist på just ödmjukhet. Kanske ligger den bara latent, kanske är den borta för alltid, den som lever får se.